Nej säger jag bara.

Jag hade mina aningar, tyvärr blev de besannade. Så märkligt att nu själv helt plötsligt vara anhörig till en som har cancer. Vi hoppas ju att det ska gå att ta bort men ändå. Oron och känslan av att känna sig pytteliten finns där. Nej denna jul känns konstig och jag känner mig så ledsen. Men sen hinner man inte vara ledsen för man har 2 små söta tjejer som kräver uppmärksamhet, tvätten ska tvättas, det ska packas. Julklappar inhandlas. Mat ska lagas. Lilly vill gosa och skrattar så mkt, Lovisa vill visa sina konster och sjunger på engelska. Det blir ju inte en lugn stund över till att tänka.
Förövrigt så gillar jag inte julen. Har inte gjort sen jag var riktigt liten. Men i morgon åker vi till skåne, där vill jag bädda ner mig och läsa och glömma allt för en stund. Vi bor där i en stuga som jag älskar. Vi ska vara där bara vi i min lilla familj. Det ser jag framemot. Sen kommer syskon och faster och vi firar en lugn och fin jul hemma hos H föräldrar. Men kan ändå inte sluta tänka, tänk om denna jul blir den sista julen. Men nej ta och skärp mig och tänk lite positivt. Jag är expert på att tänka negativt. Det är en av mina allra sämsta sidor. Min pappa som det gäller, han tänker själv positivt och tror det går bra och då får man väl lita på det då. Men det är ju skit att jag själv jobbar med patienter som har cancer känner jag nu. Tänk att få jobba med friska människor, det hade varit något det. Idag har jag en riktigt jävla tycka synd om mig själv dag och jag tänker att det kan jag väl få ha.

Uppdatering. Gråtit ut med en vän så nu känns det bättre. Och prognosen är mkt god enligt internet. Och jag litar ju på internet. Så upp med hakan, ät julgodis säger jag till mig själv! Kram