Med allt som händer i världen så känns det bra att vi inte kom iväg på en resa. Jag sitter tryggt här i vår lgh på toppen av kullen i Traneberg. Orkar liksom inte ta in alla hemskheter. Slår över på en annan kanal när de visar från Japan på nyheterna. Orkar inte läsa på aftonbladet. Känns lite hemskt (missförstå mig rätt) att skaffat barn när det känns som om jorden kommer gå under. Men njuter av dagen och livet ändå just nu.
En man sa till mig när jag var i Filippinernas fattigaste område och var i ett område där de bodde kring järnvägen i hålor under marken intill järnvägen. Det hjälper inte att du lägger dig i deras håla o gråter, det hjälper inte att du tycker synd om dem som bor så. Det som hjälper är att du är här! Att du pratar med dem att du ser och förmedlar det du ser till dem där hemma. Då har du hjälpt oss.
Ibland vill jag åka igen och jobba för läkar utan gränser men bara ibland. Tog år innan jag smälte det jag såg i Filippinerna och ibland när jag ser teckningarna som barnen ritade till mig på barnhemmet gråter jag en skvätt. Jag fick en gåva av dem när jag åkte. Löss.. Det var för att jag kramade dem så mkt de små liven!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar